Efter att ha haft osäkra anställningar, vikariat, tidsbestämda frilansuppdrag och en allmän osäker tillvaro är det nu dags att hissa flaggan i topp. Jag har fått jobb som kommunikatör på KFUM Central!! Hipp hipp hurra!!!

KFUM

KFUM central är en mötesplats där unga människor kan utvecklas till sin fulla potential. Fokus är aktiviteter som kan befrämja hälsa och personlig utveckling och idag har föreningen ca 3000 medlemmar. Verksamheten har också ett hotell där jag bland annat skall ansvara för säljkampanjer, besvara recensioner och frågor från hotellgäster online. Jobbet innebär också kommunikation med medlemmar, gäster, kunder och kollegor i sociala medier. Kort sagt, det låter som ett otroligt spännande jobb. Blonde Voyage kommer naturligtvis att finnas kvar men jag kommer att blogga i den mån jag hinner helt enkelt. 

“…sjunka som en sten till botten av nedstämdhet”

Jag har i över ett år längtat efter fasta rutiner, en ekonomisk trygghet och ett fast sammanhang. Det har inte varit lätt att hitta och många gånger har jag känt mig modfälld och hopplös till mods. Visst har jag haft massor av sysselsättningar, men det har inte varit något direkt fast. Att oroa sig för framtiden, som kan tyckas oviss, är väldigt dränerande och ångestframkallande. Jag hade, innan jag fick besked om att jag fått jobb som kommunikatör, nästan ett nervöst breakdown. Jag tänkte: “Om jag inte får det här jobbet (det jag nu fått) så kommer jag sjunka som en sten till botten av nedstämdhet”

Fram tills 2015 levde jag ett ganska “otryggt liv”, utan fast inkomst, bra boende, partner, och plattform. Det var dyra andrahandskontrakt och ett ändlöst dejtande samt en viss nervositet varje månad om pengarna skulle räcka. Mitt liv var egentligen ett virrvarr av osäkerhet fastän jag var 29 år. Det enda jag visste var att jag var frisk, att jag skulle bo i Stockholm och att jag skulle ta en masterexamen i kommunikation inom ett par år. 

“…träffade jag Ralph, och vips så föll en pusselbit på plats.”

Det var också då som jag tröttnade ordentligt på den tillvaron och, som ett brev på posten, träffade jag Ralph, och vips så föll en pusselbit på plats. Jag flyttade in i hans ungkarlslya och tillsammans byggde vi någonting nytt. Vi inredde större delen av lägenheten, målade det stora rummet vitt och renoverade köket. Det köptes doftljus, växter och mattor. Och det blev mysigt. Jag började att slappna av. Men så kom nästa utmaning, och den blev alarmerande 2018. Jobbsökandet. Jag fick om och om igen ett nej, nej, nej och nej. Tror jag sökte 50 jobb och gick på kanske åtta intervjuer under ett år. Varje intervju kändes till en början hoppfull men sen så föll jag pladask efter ett så kallat avvisande från den rekryterare som man kände att man fått så bra kontakt med. 

Det finns ett jättebra blogginlägg som Underbara Clara skrev för ett tag sen: 

Bara dra på. Bara stanna inte. Det är hemligheten till att lyckas med något. Varför blir vissa elitidrottare? Självklart krävs talang. Men framförallt krävs det att man fortsätter träna när alla andra slutat. Varför blir vissa bra på att rita? Självklart krävs talang, men framförallt att man fortsätter rita. Detsamma gäller skrivande, forskning, inredning, musicerande. Ja, allt. Jag tänker så ofta på kraften i att fortsätta. Orka köra på. Det kanske känns så tungt att du tror du står stilla. Men bara håll dig flytande. Fortsätt. Sluta inte. Tillslut har du förflyttat dig från den plats där du är nu. Resultatet av din ansträngning kanske kommer först om tre år. Men det kommer bara om du fortsätter.

Det är lite så det har känts stundtals. Jag har faktiskt velat ge upp med jobbsökandet. Funderade till och med på om det var lönt att söka jobb i andra städer, eller till och med i andra länder för ett år eller två. Men jag sökte, sökte och sökte. Och vips så hände det. 

Bild: Taha Fukowski

Leave A Comment

Please enter your name. Please enter an valid email address. Please enter message.