Då och nu

0

Jag minns när jag var 18 år. Jag vill bli kock som Tina Nordström och resa över hela världen. Jag ville öppna restaurang och skriva kokböcker och jag kände en kraft inombords jag aldrig känt förut. När jag släppte musiken (som i mångt och mycket kändes påtvingat) och följde mitt hjärta upplevde jag hur livet fick starkare färger och skarpare konturer.

I 7 år slet jag i restaurangbranschen både i Italien, England och Norge men drömmen tycktes allt mer avlägsen. Att bli en erkänd kock handlar om att få massor av erfarenhet, att ha rätt kontakter och jobba på ”rätt” restauranger. Helst ska man ha haft sina hundår på franska, kända krogar med galna köksmästare och usla arbetsvillkor. Nej. Jag orkade inte. När jag förstod vad det skulle kosta mig började jag långsamt fasa ut drömmen. Jag började jobba i matsalen istället medan jag funderade på hur jag skulle lägga om livsriktningen.

Sen kom jag på att jag skulle bli kommunikatör. Jag flyttade till Karlstad, tog en kandidatexamen där, men pluggade i drygt ett år fristående kurser i Hong Kong, Portugal och Sydkorea. I Stockholm tog jag äntligen min masterexamen sen, efter 6 års. Idag har jag en internationell master i kommunikation. Under studieåren levde jag i ett ingemansland där resor, studier och ett evigt livshoppande från det ena till det andra dominerade. Åren varvades av plugg på olika ställen, tillfälliga jobb och ett ändlöst resande. Livet var kontrastrikt men också väldigt ångestfyllt, rörigt och det var ett ändlöst sökande efter kärleken. Jag levde ett spännande liv men det tog på krafterna och jag fick då och då ångestattacker och var ofta nedstämd. En signal om att något var fel.

Idag lever jag ett och mycket snällare liv. Jag har ett mjukt skal omkring mig av pojkvän, fluffiga kuddar, trygg anställning, Netflix och volontärarbete i kyrkan. Jag tränar yoga, cyklar och tar hand om mig själv på ett sätt jag aldrig gjort förut. Jag omges av ett nät av långvariga vänskapsrelationer. Jag drömmer om en liten vit hund och tankar på barn har börjat pocka på. Ibland tänker jag att jag kanske blivit förslappad? Var finns min jobbhunger? Var är tjejen som satt uppe halva nätterna och jobbade och som ville göra en internationell karriär? Eller är det den biologiska klockan?

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here